shutupandsmile

En mamma på jobbet - Ursäkta mig, men vad är Diddle?
Jag - Det är typ en barn-figur som ser ut som en mus.
Mamman - Okej? Kan du visa mig? Min dotter tjatar om Diddle...
Jag - Okej, visst kan jag göra det. Såhär ser Diddle ut. (Håller upp ett gosedjur).
Mamman - Men den är ju skitful verkligen.
Jag - Ja jag vet, Diddle är ful. Jag fattar inte varför alla barn vill ha Diddle-grejer.
Mamman - Min dotter sa igår att "jag får inte vara med och leka i skolan för jag
har inga Diddle grejer" (gråten i halsen).
Jag - VA, är det sant?! Fan vad hemskt.
Mamman - Ja jag vet. Men hon kan glömma att få Diddle-grejer, framförallt när de
ser sådär fula ut.
Jag - ... okej.

På ett sätt förstår jag henne. Att köpa små skitfula grejer för att undvika att sitt barn blir mobbat
är ju egentligen helt fucked up, själva anledningen liksom. Och Diddle ÄR ful, så jag förstår henne. Samtidigt fick jag lite ångest när jag tänkte tillbaka på min egen barndom och själv satte mig in i situationen. Då var det iofs inte Diddle, då var det typ bokmärken och kulor. Och jag hade gott utav båda. Men ändå, tänk om jag inte hade haft det? Usch, stackars dagens barn. Vart skall detta leda? Det är ju frågan på mina läppar.