shutupandsmile

Har varit ledig idag, så passade på att göra lite nytta. Närmare bestämt har jag diskat, skrubbat spisen och bäddat rent. (Jag vill ju inte överanstränga mig genom att dammsuga och dammtorka och svabba golven... Det hade jag tänkt att Jonas kan ägna sig åt imorn när jag är på jobbet). När sambon kom hem från jobbet vid ett gick vi och köpte hårfärg, sedan drog vi till Skärholmen. Jag var riktigt köp-sugen på väg dit (kanske p.g.a. mitt misslyckade Stockholmsbesök häromdagen), men efter 10 minuter i Skärholmen var jag redan trött på att kolla på kläder. Så jag köpte inget. Eller jo, Lagerhaus funkar ju alltid. Roliga tablettaskar, doftljus och flingsalt fick det bli denna gång. kväll har vi färgat våra hår (?), så nu är min utväxt återigen svart och underhåret rött. Och just det, vi gjorde pizza också. Ja, vi gjorde pizza.

Känns som om jag fattade ett förbannat dumt beslut när jag beställde en kopp thé när jag och Fanny träffades efter jobbet tidigare ikväll. Vid det här laget är jag väl medveten om att jag får väldigt svårt att somna om jag dricker thé/kaffe efter kl sex på kvällen. "Men närå, jag  är ju ledig imorn så skit samma, klart jag ska ha thé" liksom. Mmm, och nu sitter jag här och vill inget hellre än att sova, mina ögon svider men min hjärna är speedad som fan. Sjukt egentligen vad en kopp oskyldigt thé kan göra. Har redan kollat de bloggar som är värda att kollas, kollat de bilddagböcker som är värda att kollas och nu känner jag mig klar med datajäveln. Här blir det problem när man bor sambos i en 1:a. Det är ju inte läge att dra igång tv:n liksom. "EEHHH ASSÅ, JAG KAN INTE SOVA SÅ JAG SKITER I ATT DU SKA UPP HALV-JÄVLA-SEX, JAG SKA KOLLA TV FATTARUVÄL". Nej, skulle inte tro det. Inte ens jag gör sånt. Imorn ska jag färga håret; utväxten ska bli svart och underhåret ska bli rött. Hett. Sen borde jag klippa mig också, det var ju trots allt ett år sedan. Typ.

Igår när jag satt på tåget på väg hem från huvudstaden beslöt jag mig för en sak; jag ska aldrig någonsin åka till Stockholm för att shoppa på vintern igen. ALDRIG. Jävlar vad påfrestande det är, både fysiskt och psykiskt. Fysiskt för att jag blev svettig som fan p.g.a. fet dunjacka och stövlar. Psykiskt för att omklädningsrummen är klaustrofobiskt jävla trånga, det var folk överallt, jag blir irriterad när jag svettas och folk är så fruktansvärt dryga; butiksbiträden och stockholmare. Det lustiga är att jag är övertygad om att dagen hade blivit mycket bättre om jag hade haft tygskor och en kort icke-svett-jacka. Men då hade jag å andra sidan frusit ihjäl utomhus. Sammanfattning = aldrig mer åka till stockholm och handla en vinterdag.

Inte hittade jag det jag ville ha heller; jeans, Jag får leva mitt liv i kjol och klänningar och långsamt frysa ihjäl istället. Trevligt. Men jag hittade en kjol, ett par jeans-chinos (nej de räknas inte som jeans för de är slappa som fan) och lite roliga saker från Lagerhaus. B.la. ett äppeldoftljus i konservburk, bruna blockljus, söta plåster med tecknade rådjur på och 2 röda smörknivar. That's it.

Kvällen har jag spenderat hos mamma & bror i gamla hemstaden Mariefred. Jag fylls alltid av så många blandade känslor när jag kommer hit. Å ena sidan känner jag hur min ålder sjunker och jag nästan tas tillbaka till barndomen, får mammas mat, blir lite bortskämd och funderar på hur orolig jag var inför att börja ettan. Å andra sidan har jag fått en slags distans till den lilla staden; nu är jag vuxen och har flyttat till "storstaden" där jag jobbar och är sambo. Jag lyckades ta mig härifrån, fysiskt och psykiskt. Mycket märkligt det hela.

Imorn tänker jag åka till Sthlm. Ensam. Jag ska handla, äta lunch, gå på Lagerhaus och få inspiration. Det är första gången jag åker alldeles ensam till huvudstaden, seriöst. (Låter som en big deal trots att jag är 20 år). Men det är en big deal. Äta lunch bland alla världsvana stockholmare ensam. Lite läskigt, men det måste göras. Det är mest lunchen jag fasar inför. Kommer folk se på mig och tänka "stackars ensamma lilla flicka. Där sitter hon i sin Peak-jacka och tror att hon är inne. Men det syns att hon inte är härifrån. Kanske är hon från landet? Läser hon inga modebloggar eller?" Typ. Men screw you! Det är ju också lustigt. I sin hem-miljö vet man vem man är, hur man är och hur man förväntas vara. Ensam i huvudstaden en grå vinterdag känns inte lika säkert.

Vem är egentligen denna Caroline af Ugglas? Ser henne titt som tätt i skvallertidningarna jag brukar köpa för att fördriva lunchen, men har aldrig riktigt fattat vad hon gör. Varför hon är känd liksom. De få gånger jag har sett henne tala i tv har mest kännt att "hon är nog inte den skarpaste kniven i lådan/ljuset är tänt men ingen är hemma/en skruv är lös helt enkelt". Avfärdat henne som ett jävla psykfall. Ikväll gick det upp för mig - hon sjunger. Eller sjunger och sjunger... hon låter. Saken är den att jag är en aning imponerad. Kan inte riktigt sätta fingret på vad. Tror det var sättet hon sjöng på. Äkta på något vis. Ända ut i fingerspetsarna. Rösten var kanke inte något att skryta om, men ack vilken inlevelse kvinnan hade.

Skicka kvinnan till Moskva och Eurovision song-contest och låt Europa se vilka jävla psykfall vi svenskar är, det tycker jag vore kul.

Fy fan vad skönt. Ikväll är det mig själv, alkoholfri päroncider, naturgodis (!), tv:n, datorn, kanske en bok, mysbyxor, chips och tofflor som gäller. Jobat idag, jobbar imorn. I sådana lägen känns ett sådan upplägg helt jävla lagom.

Gokväll folks.

Det händer allt mer ofta att sambon kallar mig för Korven. Anledningen till detta är för mig okänd. Precis i denna stund frågar jag honom: "Älskling, varför kallar du mig för Korven?" Han ger någon diffus förklaring (är helt inne i en film)  i klass med "Men korvar är gott, du är god... Och korvar är fina, och du är snygg... och du ser ut som en korv. Du är en korv helt enkelt". Jaha men dåså, liksom. Vad tydligt allt blev. Att jag kallar honom för Bobo och Purre är i och för sig inte heller helt logiskt.

Såhär såg det ut när lillebror var hos oss ikväll. När pappa kom för att hämta honom ville han också vara med på ett hörn.

Amenförihelvete. Nu har jag diskat och städat klart och är av någon outgrundlig anledning köp-sugen som fan. Konstigt nog har vår-känslor börjat börjat sprudla lite smått i min kropp. Inte humör-mässigt, men liksom kläd och shopping-mässigt. Nu låter jag väl som en sån förbannat jobbig mode-bloggare, men det skiter jag i. Jag är riktigt sugen på att köpa massa snygga midjehöga kjolar, färgglada t-shirts, slimmade stuprörsbrallor, ballerinaskor och flashiga strumpbyxor. Problemet är att det är näst intill omöjligt att dämpa sina shopping-behov i Södertälje. Det är riktigt illa. Ingen Gina tricot, ingen Carlings, inga Cheap Monday. Utbudet är ett halvtaskigt HM, ett skittråkigt Åhléns och ett mini-JC. Typ. Här blir inga shoppingbehov tillfredsställda. Och att sitta på en pendel i 45 minuter till Sthlm känns inte särskilt lockande just nu.

Men man får se det positiva. Att sitta hemma och kolla på tv blir man inte fattig av.

Trott eller ej, men jag kom faktiskt iväg till gymmet imorse. Jag kände direkt att det här med att träna på morgonen inte var min grej. Jag var hungrig som fan och helt seg. Då föredrar jag faktiskt att träna mitt på dagen/eftermiddagen. Om jag nu måste välja liksom. Men nu när jag sitter här 1 1/2 timme senare med kaffe och 2 mackor i magen känns det riktigt bra att ha det gjort och inte ha det framför mig. Och jag måste erkänna att liiite energi fick jag faktiskt. Nu är jag näst intill laddad för att diska, städa och duscha.

Elina ringde sin pappa för att be honom komma ner och öppna till gymmet. Våra pappor är kollegor och hade precis suttit i ett möte.

Elina - Vi ska träna nu så du kan väl komma ner och öppna.
Hennes pappa - Jag kommer om 5 minuter... Vilka vi förresten?
Elina - Jag och Johanna.
Min pappa i bakgrunden av Elinas pappa - Det är ett mirakel!

Tror att pappsen är lite stolt över mig nu när jag har tränat.

Jag gick nyss med på att gå till gymmet imorn kl 09.15 med Elina. Känns ju sådär faktiskt. Lär kännas ännu mer sådär imorn bitti. Samtidigt är jag lite stolt och pyttelite laddad, för jag vet att efter träningen kan jag gå hem och lägga mig i soffan och umgås med Ben & Jerry och sunka resten av dagen med gott samvete. När jag (ett par timmar senare) har återhämtat mig och duschat blir det nog en sväng ner på stan, är köp-sugen som fan. På vad vet jag inte, men gärna något färgglatt och trevligt. På kvällen är jag och sambon barnvakter åt min 3 år gamla trotsiga, envisa, skitsöta lillebror. Får se om jag överlever.

Idag har jag mest gått runt och varit törstig hela dagen. Jobbat också, naturligtvis, men druckit galet mycket hela dagen. Det är lustigt det där, jag börjar nämligen se ett mönster. I början av "röda veckan" kommer törsten som ett bomnedslag och håller i sig ungefär ett dygn. Märkligt det där. Hur som helst, jag hatar mens. Jag hatar mens så innerligt djupt att jag... ja. Efter två gråt-attacker och fosterställning i lunchrummet på jobbet igår beslöt jag mig för att gå hem tidigare. Det funkar inte så bra att stå i kassan, dubbelvikt, och gråta samtidigt. Gick hem, sambon värmde vetekudde till magen och tände ljus i hela rummet. Sen låg jag i soffan och svettades och grät lite mer. Skönare att gråta hemma än på jobbet, det känns mesigt. En annan mens-grej är att jag under de 2 första dygnen (när det gör som ondast) är att jag får sjuka tvångstankar. Magen är helt svullen, det gör ont att skratta och jag är mycket noga med att inte gå in i saker med magen först. Då kommer tankarna. "Någon sparkar mig i magen... Hård-sex... Baseboll-trä mot magen... Hård i magen och måste gå på toa...  Ramlar och slår magen i ett bord... " Tillslut blir det så jobbigt och hemskt att jag grinar lite mer och mår illa.

Något är ju uppenbarligen inte som det ska.

Träningen med Elina igår gick riktigt bra faktiskt, i en timme höll vi på. Sen att jag spenderade totalt typ 8 minuter med att dricka vatten är ju en annan sak. Att dricka mycket  vatten är viktigt, har jag hört. Vi sprang på band (1 km, sedan gjorde det ont i hela kroppen), "cyklade", åkte fram och tillbaka i någon slags rodd-maskin och körde på en maskin där det såg ut som om man sprang i luften. Med intervaller. Jag klarade de 10 minuter man skulle, sedan var jag svimfärdig. Typ. Men vi lämnade gymmet svettiga och röda i ansiktet (ok, jag var röd i ansiktet. Eller mer rosa faktiskt). För övrigt stod det på lappen på mitt nya träningslinne att det andas, bullshit. Min rygg var som niagarafallet efter 30 minuter.

Vi sket i bion igår, båda var rätt sega. Istället åt vi baconsallad, sambon spelade dator i tre och en halv jävla timme och jag glodde på b.la. "Generation fett" och blev ännu mer motiverad till att träna. Men ikväll åker vi till Heron och kollar på Yes-Man!

Tillbaka från centrum. Nu är jag stolt ägare av ett par träningsbyxor i extremt skönt material, ett sport-linne med inbyggd tutt-hållare och t.o.m. en vattenflaska. En knallrosa. Resten fick bli svart, säkert kort. Ingen risk för tros-show eller svettlökar. Flaskan fick bli i chockfärg så att jag snabbare hittar den när jag blir törstig och svimfärdig, vilket antagligen kommer ske efter ungefär 4 minuters träning. Bäst att vara på den säkra sidan.

Kl 19.00 blir det bio med sambon; Benjamin Buttons otroliga liv. Hört mycket bra om den, och en film med Brad Pitt kan ju omöjligt vara dålig. Om filmen suger har man iaf något trevligt att titta på liksom.

Jaha, ännu en ledig dag. Känns rätt trevligt faktiskt. Det är ju så inihelvete pissigt väder, och då känns det rätt lagom att sitta i soffan med smutsiga mjukisbyxor, randiga strumpor och för stort linne. Men faktum är att jag trots vädret måste kila ner på stan så småningom. Varför? Jag ska köpa träningskläder! Yes, you freakin' heard me. Under lunchen igår ringde Elina och frågade om jag ska med och träna på polis-gymmet imorn (alltså idag). Och jag var faktiskt inte ens svår-övertalad. Mer taggad faktiskt. Så kl. 15.10 ska vi mötas utanför polishuset och sedan ta i för kung och fosterland. Det känns märkligt, jag har ju inte varit i ett gym på ca två år. (Hade årskort förut, utnyttjade det högs 20 gånger). Tillbaka till träningskläderna. Eftersom jag ändå har planer på att börja promenera när vädret börjar tillåta, kan jag lika gärna satsa på någon typ av träningskläder. Inga seriösa för typ 700:- från Stadium kanske, men ändå. Jag tror stenhårt på tanken att man blir mer motiverad beroende på vad man har på sig. Detta gäller ju (iaf för mig) i vardagen, så varför skulle en promenad/träningspass vara annorlunda.

Det här med smörgåsmargarin. Fram tills ungefär två månad sedan ägnade jag aldrig en tanke åt smörgåsmargarin. Jag bredde mina mackor med det som fanns; that's it. Den enda åsikt jag hade var att Bregott var jobbigt pga av sin hårda konsistens, det tog ungefär en kvart att få det mjukt och mackorna gick sönder om de var riktigt färska. Men nu mina vänner, nu har det skett förändring. När jag & sambon åker och storhandlar plockar vi varsitt paket smörgåsmargarin från hyllan. Sambon köper Lätt&Lagom eller Lätta medan jag prompt ska ha mitt eget Bregottpaket. Yes, you heard me. Bregott. Jag har nyligen upptäckt anledningen till varför jag aldrig riktigt har varit en smörgås-älskare. Det beror på vad man brer på mackorna. Seriöst. Bregott är som en smekning för smaklökarna, som pricken över i:t, som... ja, det som gör mackan. Gott, lagom saltigt, smakar äkta. Det är faktiskt så gott att jag numera brer ett tjockt lager. Och att det är hårt? Jag har kommit på knepet. Istället för att ta en klump smör så skrapar man upp det på smörkniven, på så sätt mjukas det upp.

En flaska vin, tequila och svenska lantchips tillsammans med Elina är ju inte helt fel en lördagskväll. Vore dock skönt att vara ledig imorn.

Jodå, jag hostar fortfarande. Och jag är inte 100% återhämtad, en influensa sätter sina spår... Men jag överlevde ännu en arbetsdag! Dock med en aning yrsel och huvudvärk. Men det känns bra att vara tillbaka igen, att vara hemma mer än 2 dagar  rad suger. Hårt. Framförallt när man är sjuk, för då kan man inte fördriva dagarna med att typ... handla. Förvisso bra, för jag behöver varken fler skor eller t-shirtar. Men ack så tråkigt. Men jag måste erkänna; jag har 2 presentkort på HM som ligger och bränner i plånboken och som bara vill spenderas... Försöker febrilt komma på något behov, men jag hittar inget. Inget, känns riktigt tråkigt faktiskt. Äh, nått kommer jag nog på. En midjehög kjol, eller en snygg höghalsad t-shirt, eller ett par brallor...

Förövrigt luktar det förjävligt i hall/kök just nu. Häromdagen körde vi operation städning i lägenheten och fyllde en stor soppsäck med grejer som ska slängas. Av någon anledning även ätbara ting. Dessa har nu börjat lukta något hemskt och halva lägenheten luktar sopptipp. Tanken var att Jonas skulle ta med den till sitt jobb och slänga den i en container, men det visade sig att där inte finns någon container längre. Big success. Så nu kommer den stå här och lukta skit hela helgen, om han inte "råkar" tappa den i något dike.

Jag har världens bästa bantningsmetod att dela med mig av. Fuck GI, räkning av kolhydrater och annat tjafs; ligg hemma med influensan minst en vecka! Fungerar utmärkt! Garanterar att du kommer tappa minst 2 kg (jag lyckades med 3). Köpt jeans som du knappt kommer i? Well, efter influensan kommer du i dem utan problem! Det finns i och för sig en risk att brallorna kommer vara för stora och sitta som crap, men du kan i alla fall bära dem utan att behöva ha knappen uppknäppt! Det kan även se ut som om du kommer att tappa dem närsomhelst och som om du har skitit på dig, men som sagt, hellre kunna få på dig dem än inte. Och inte nog med det! Har du riktig tur börjar revbenen sticka fram ovanför pattarna, sådär riktigt benigt snyggt. Jag har lyckats! Hela 2 revben!

Stay positive, right?

Skämt å sido. Jag är medveten om att jag ibland beklagar mig över min feta röv och extra-fett på underkroppen. Men jag ångrar mig. Jag tar tillbaka allt. Var är min rumpa? Vi är många som undrar. Pappa kom förbi jobbet igår och frågade om jag ville ha något. En Loka med smak, svarade jag. 5 minuter senare kom han tillbaka med en Loka, en smoothie och 2 kexchoklad. Tror att även han såg mina pösiga brallor.