shutupandsmile

Under min röda vecka händer det att Jonas kallar mig för "mensmonstret". Det värsta är att jag inte kan låta bli att tycka att han har full rätt att göra det. Det börjar med att jag gråter en jävla massa, t.ex. för att jag tycker synd om folk, känner mig ful eller andra (ganska lama) anledningar. Sedan går det bara utför. Jag slåss, får damp-anfall och blir überfeminist; slutar i princip att sminka mig (vad fan gör smink för skillnad, jag är ju ändå så jävla ful och blek, buhuu), gör inte ett skit åt mitt hår (det är ingen idé för det är ändå så jävla fuuult, buhu) och att passa på att använda rakhyveln lite smidigt över hela kroppen när jag ändå är i duschen kommer inte på fråga. No way. Till vilken nytta då liksom?

Så här sitter jag nu - med äckligt hår, osminkad, hårig och tillfälligt fet. Ett mensmonster.