shutupandsmile

Big mistake. Big. När jag stod på HM och min (o)vän Visakortet skrek efter uppmärksamhet från botten av väskan bestämde jag mig för att slå till på lösnaglar. Bland annat. Detta är inget nytt, jag har lösnaglar då och då. Misstaget är att jag inte läste på förpackniningen överhuvudtaget, utan tog den som jag (trodde) att jag brukar ta. Nyss skulle jag sätta på dem och inser när jag öppnar förpackningen att de är långa. Riktigt jävla skit-långa. Hor-långa. Jaja, tänkte jag och satte på dem ändå. Och nu sitter jag här och har svårt att träffa en tangent i taget. White-trash-porr, bästa sättet att beskriva.

Ser inte fram emot att skriva sms. Det kommer väl ta ungefär 30 minuter/sms.

Det finns en sak som har stört mig under en längre tid, men eftersom jag av någon (ledig?) anledning har lyssnat mycket på radio den senaste tiden stör det mig ännu mer nu. Detta är vad som stör mig: I riktigt jävla många kärlekslåtar sjunger man t.ex. "stay the night", "be mine tonight", "love me tonight", osv. Dessa meningar avslutas i många fall med en mening som slutar med "tight", typ "hold on tight", "hold me tight", "I wanna hold you tight" osv. Det är egentligen inte själva rimmandet som stör mig, utan hela tillfällig-kärlek-grejen. Vadå tonight? Vill du (som sjunger/har skrivit texten) bara ha din älskade en endaste natt? Jaförfan, inatt vill jag ha dig och jag vill att du ska älska mig och hålla mig tajt, men imorn kan du fan dra alltså. Den stilen är det på så fruktansvärt många låtar. Jag hatar det. Så jävla ytligt. Sen är jag ju medveten om att det finns x antal sånger om lång kärlek också, men dessa har inte med saken att göra. Så, nu fick jag ur mig det.

Att vara ledig en vecka brukar inte vara någon höjdare faktiskt. Efter 2 dagar blir jag uttråkad, förslappad (syftar på hjärnan) och alldeles krypig i kroppen. Detta har förändrats till något alldeles underbart. Kanske beror det på att det har varit så förbannat fint väder under nästan hela min ledighet. Soligt och vårigt. Dagarna har jag mest ägnat åt att ligga på ett täcke i solen på balkongen, faktiskt (!) gått upp tidigt och "fångat dagen", promenerat (!), varit en söt flickvän, städat, umgåtts med mamma, partajat, druckit vin och varit med Carro. Solen har gett tillbaka en stor del av den energi som molnen och regnet stal från mig i höstas. Damn you rain.

Jag och sambon har gått och blivit föräldrar! "Fan heller att dom har", tänker ni naturligtvis nu. Och det gör ni rätt i, till viss del. Under den närmsta veckan ska vi nämligen agera föräldrar åt sambons systers marsvin. Vi var där igår och plötsligt kommer Nathalie in i vardagsrummet med ett freakin' marsvin i famnen. Jag blev kär, näst intill kastade mig mot Nathalie och stal den/det. Polly heter den visst. Jag blev eld och lågor och häver ur mig "ååhh, kan inte jag få den?". Jaha, det kunde jag tydligen visst det. Men jag är inte 100 på att det skulle funka, därför lånar vi den en vecka. Dessutom vill jag faktiskt inte stjäla Nathalies marsvin från henne. Polly är världens sötaste (och antagligen äldsta) marsvin. Hon är 7 år, vit&brun&svart, har stamtavla och älskar broccoli och äpple. Hon är vår bebis den kommande veckan. Fast egentligen är hon en gammal dam som ska behandlas med värdighet och hon har rätt att bete sig divigt med tanke på sin höga ålder. Tycker jag. Imorn kommer sköna bilder på lillgrisen.

Idag klev jag upp vid halv nio, drack en kopp kaffe och tog på mig träningskläder och mina sprillans nya träningsskor. Vet ni vad som hände sedan? Jag gick en timmes snabb promenad b.la. längs kanalen. Solen sken, fåglarna kvittrade, stundvis doftade det sommar, fiskmåsarna skrattade, vattnet kluckade mot stenarna och jag hade skog vid min vänstra sida. Detta är något helt nytt för mig. Ja inte bara att röra på mig frivilligt, utan den sida av Södertälje jag såg idag. Jag kände något slags hopp. Ett hopp om att den här staden inte är 100% körd, utan att det faktiskt finns vackra och orörda delar, delar som faktiskt berör. När jag gick där längs vattnet njöt jag i fulla drag. Jag andades in frisk luft istället för avgaser. Jag hörde fåglar istället för bilar. Jag såg mossa och träd istället för betong och stressade människor. Jag gick på halvmjuk mark gräs istället för dammig asfalt. Halsduken fick jag bära på, för solen fick mig att svettas. Jackan var öppen. Detta skall jag göra om, jag har hittat min perfekta promenadväg. Sedan får man ju bara hoppas att solen lyser varje gång jag går, annars blir det kanske inte en lika fantastisk upplevelse.

Nu sitter jag i soffan och känner mig nöjd. Sippar på en Red Bull och njuter. Inom någon timme kommer balkongen vara klädd i solsken, då ska jag ta ut filtar och lägga mig där. Lyssna på musik. Ikväll är det utgång som gäller. Jag ska ha min nya klänning för första gången. Detta är en bra dag.

Jag har aldrig varit en särskilt teknisk människa. Med detta menar jag både tekniska saker såsom att koppla in tvn, högtalare, lampor, IKEA-möbler, you name it. Men jag syftar även på hela hålla-kontakt-med-alla-du-känner-och-inte-känner-tack-vare-tekniken. Facebook, msn, twitter och allt vad det är. Min facebookperiod varade ungefär en månad tills jag insåg att det inte gav mig ett skit som inte ett real-life-möte gör, eller för all del ett telefonsamtal. Det var bara rörigt och ytligt. Msn-slav har jag varit, men det var rätt länge sedan nu. Jag blir på allvar stressad om mer än 3 personer skriver samtidigt till mig, jag hinner liksom inte med och blir då stressad. Och stress är ju inte bra, det har man ju hört. Och nu finns det tydligen något som heter Twitter. Nu undrar jag; hur jävla mycjet crap orkat folk hålla på med? När hinner de städa och laga mat? När hinner de umgås på riktigt? "Twitter", bara ordet är ju jobbigt.

Teknik jag är för: Telefon, sms (men helst inte) och delar av Internet.
Teknik jag är emot: Allt annat. Typ.