shutupandsmile

Alltså. Jag har totalt snöat in på inredningsprylar. Och satan vad kräsen jag har blivit. När vi precis hade flyttat till lägenheten hade jag egentligen noll koll på vad jag hade för smak. Eller kanske är det så enkelt att jag inte hade någon. När man under sitt liv egentligen bara haft makt över ett rum på ca 12 kvm blir man plötsligt överväldigad över alla dörrar som öppnas när man har en hel lägenhet att bestämma över. Eller okej, bestämma över tillsammans med en till person. Min poäng är att jag är helt och hållet inne på vitt. Vitt, vitt, vitt. Och lite beige, grått och silver. Det är ungefär så långt jag kan sträcka mig, för nu har jag blivit en medveten inredningsshoppare. När jag går på stan nuförtiden har jag bara ögon för fluffiga naturvita kuddar med volanger, söta små plåtburkar med pastellfärgade blommor och söta kakfat som ser ut som spets. Vad som är så intressant är att denna inredningsstil (shabby chic/ljust/lantligt/lagom slitet) är så långt från min yttre stil. På gatan: Svart hår, nitarmband, svarta eller blodröda naglar, rockiga stora örhängen och liksom attityd i kläderna. Hemmet: Vitt, små ljuslyktor överallt, vitt fluffigt "fårskinn" på golvet, secondhand-vaser och fat i fönstren, vita plädar, vita kuddar, vita sängkläder, gulliga hjärt-saker och allmänt pluttiplutt. Kanske är det något slags inre lugn eller balans jag omedvetet söker.