Detta borde ha filmats.
Har inte fått in bilderna från fjällen i datorn ännu, men när jag gör det, DÅ JÄVLAR ska ni få se. Så himla rolig vecka alltså. var ute i backarna varje dag (okej, jag åkte inte varje dag, men nästan). Och ni skulle ha sett! Trodde jag hade tappat det lilla jag kunde, har trots allt inte åkt på flera år. Men det gick hur bra som helst och under hela veckan ramlade jag bara TRE GÅNGER! Den ena gången stod jag t.o.m. stilla i backen, så det fallet vet jag inte riktigt hur det gick till. Plötsligt föll jag åt sidan, stel som en pinne, haha.
Det absolut värsta som hände: Jag, Jonas, Carro och Anders åker ankarlift. Killarna först, sedan Carro och sist jag. Jag hade väl fått för mig att vi skulle till toppen, så när jag ser att de andra hoppar av blir jag förvånad men hoppas naturligtvis av liften jag med när jag nått dem. "Jaha, var ska vi åka ner då?" frågar jag. "Där" svarar dem och pekar på DÖDSBACKEN NR 1. "Eeehhm, nej, det ska vi inte" svarar jag. Ser mig omkring efter en skylt med blå backe, inser rätt snabbt att det inte finns någon. Börjar svettas. Kommer rätt snabbt fram till att det enda sätter för mig att komma ner är att åka i dödsbacken, stupet, fucking avgrunden. Sätter mig ner och ser mitt liv i revy. Hur ska jag ta mig ur detta? Kan de andra åka och fixa nån med skoter som kan köra mig ner? Förmodligen inte. Jag börjar gråta. gråt gråt gråt. Min sista dag är kommen. Inser att jag måste ta mig ner, och bästa sättet är att göra det på arslet. Så - Anders tar mina blades och stavar i handen och de andra börjar sakta med säkert ta sig ner. Kvar sitter jag i snön och oroar mig för döden, urinvägsinfektion och att alla som åker förbi i liften kommer skratta åt mig. (Backen går precis bredvid liften). Jaha, bara att börja. Gråter och skrattar samtidigt, detta måste ju se så jävla roligt ut. Glider på rumpan första halvan av backen. Trosor, underställ, mysbyxor och täckbrallor åker in i röven. Rövknullad på köpet, det var ju pricken över i:et. Sätter mig på huk och åker sista biten på pjäxorna. Nere. Jag överlevde.
Oh helvete, det är ju hur brant som helst!
*Gråter och tror att min sista dag är kommen*
Jag såg faran i vitögat, och jag överlevde.
Det absolut värsta som hände: Jag, Jonas, Carro och Anders åker ankarlift. Killarna först, sedan Carro och sist jag. Jag hade väl fått för mig att vi skulle till toppen, så när jag ser att de andra hoppar av blir jag förvånad men hoppas naturligtvis av liften jag med när jag nått dem. "Jaha, var ska vi åka ner då?" frågar jag. "Där" svarar dem och pekar på DÖDSBACKEN NR 1. "Eeehhm, nej, det ska vi inte" svarar jag. Ser mig omkring efter en skylt med blå backe, inser rätt snabbt att det inte finns någon. Börjar svettas. Kommer rätt snabbt fram till att det enda sätter för mig att komma ner är att åka i dödsbacken, stupet, fucking avgrunden. Sätter mig ner och ser mitt liv i revy. Hur ska jag ta mig ur detta? Kan de andra åka och fixa nån med skoter som kan köra mig ner? Förmodligen inte. Jag börjar gråta. gråt gråt gråt. Min sista dag är kommen. Inser att jag måste ta mig ner, och bästa sättet är att göra det på arslet. Så - Anders tar mina blades och stavar i handen och de andra börjar sakta med säkert ta sig ner. Kvar sitter jag i snön och oroar mig för döden, urinvägsinfektion och att alla som åker förbi i liften kommer skratta åt mig. (Backen går precis bredvid liften). Jaha, bara att börja. Gråter och skrattar samtidigt, detta måste ju se så jävla roligt ut. Glider på rumpan första halvan av backen. Trosor, underställ, mysbyxor och täckbrallor åker in i röven. Rövknullad på köpet, det var ju pricken över i:et. Sätter mig på huk och åker sista biten på pjäxorna. Nere. Jag överlevde.
Ska jag åka ner där?!
Oh helvete, det är ju hur brant som helst!
*Gråter och tror att min sista dag är kommen*
Jag såg faran i vitögat, och jag överlevde.
Kommentarer
Trackback
